vid denna syn, ty han anade hvem den unga, utmårkt sköna, damen var, ehuru han aldrig förr sett henne. Men vagnen rullade förbi med blixtens hastighet, och Hjalmar förbannade i sitt sinne både frukosten och dess olycklige tillstållare, som utsatt honom får den skymf att blifva bespejad af ett par så sköna ågon under det han var sysselsatt med att hjelpa en drucken person på benen. -Hvad skall hon tånka om mig, då hon ser mig i sådant söllskap? — mumlade han. — Sådan afskyvård håndelse!Hur år det med zetterdom? — ropade de öfriga bröderna. — Han har fått nog, tror jag.Ja både i sig och på sig, — sade Hjalmar. — Låtom oss lågga honom på soffan hår och gå hvar till sitt. Klockan år snart half ett. Förslaget bifölls. Apothekaren nedlades på Ekmarkens soffa, för att sofva ruset af sig, och de öfriga dryckeshjeltarne smögo sin våg och gingo hvar åt sitt håll, för att göra likaledes. Forts.)