-Drömmer ni, herr apothekare? — ropade majoren, som slutligen igenkände talaren. — Är ni vaken eller talar ni i yrsel?-Ja, jag drömmer, — genmålte Zetterbom, — men jag har en h dröm.... Ganska lycklig ... på min åra... mitt herrskap. . Jag skulle tala om den... men jag. känner mig ... så tung i hufvudet . ; Jag . . Vid dessa ord tog Zetterbom, som oupphörligen gestikulerade med bålen, öfverbalancen, raglade baklånges och slog öfver sig allt hvad som var qvar af punchen. Han har supit sig full, det svinet, — sade majoren. — Kom, låt oss gå, Adelaide lilla.Apothekaren låg orörlig. Hjalmar skyndade fram, fattade uti honom och slåpade honom från balkongen in i salen. Under det han var sysselsatt hårmed, kom en vagn i sull sart uppför gatan. Den drogs af tvenne råktiga hästar, som kördes af en kusk, klådd i Gripensköldska livreet. I vagnen sutto tvenne fruntimmer, ett åldre och ett yngre. Den sednare kastade en blick upp till balkongen just som Hjalmar var sysselsatt med att inslåpa sin rusige kamrat. Hjalmar mötte hennes blick och mårkte, att ett leende af förakt krusade hennes låppar. En hög rodnad betåckte hans kinder