att draga sig tillbaka till åndan af salen för att icke blifva sedda. Med gravitetiska steg tågade nu det nyssnåmnda åkta paret förbi nedanför balkongen. Major Gripensköld, en liten tjock karl, håll sin fru, en lång dam, mager som en skrika, under armen. Folket, som samlat sig på gatan för att höra på apothekaren, öppnade en bred våg och helsade vördnadsfullt. Fanny måtte således ånnu icke vara ankommen efter vi ej måtte vagnen,, yttrade majoren till sin fru, just då de befunno sig nedanför balkongen. Ankommen! ... hva sa? — skrek Zetterbom, som oredigt uppfattat majorens ord. — Talar ni om ankommen, major! Ska det vara en pik åt mig, det?Majoren kastade en förnåmt likgiltig blick upp till balkongen. Hvem år den der fulla karlen ? sade han. Jo, det skall jag såga, — ropade Zetterbom. — Jag år Cola di Rienzi, den siste solktribunen, och håller tal till packet hår nedanföre. Har ni lust att höra, herr major?Kom, pappa lille, låt oss gå — sade majorskan. — Gatan hvimlar af en hop såmre solk.