Unsdndt En Syn. Sedan aftonsolens strålar Flyktat ifrån himlen redan, Och når nattens konung uppgått Öfver Jordens berg och dalar, Lade jag mig ned att hvila Efter dagens. alla mödor. Först kom såmnens gud, sen drömmens Nederstigande från himlen. — Når jag låg i sömnens armar, Se! då såg jag denna synen: Svea satt på gyllne thronen, Götha lejon vid dess sida. Blixtar syntes framför thronen, Och på bergen hördes åska . Och framför med dragen klinga Stod den unge nordens hjelte, Stod den tolfte Carl. Kring honom Syntes ock hans Caroliner. Och Europa såg jag framför Böjande sig ned för hjelten Och för Svea, hjeltens moder. Dunder hördes, blixtar lyste — Throner skakades desslikes ... Upp jag sprang från hvilans låger, Glad att ånnu uti Norden Funnes dvar den riddartiden. Hvar var drömmen? — Ack! försvunnen! — Vål satt Svea qvar på thronen, Lejonet vid hennes sida — Inga blixtar framför thronen . Inga åskor uppå bergen... Icke heller Carl den tolfte Stod med sina Caroliner; — Nej! En annan stod i spetsen. — Mildhet lyste ur hans öga, Godhet bodde på hans Panna, Vankelmodig var han åfven; — Icke Carl den tolfte var han.. Folket var då ock försoffadt. Våra Carlars hjeltetider Återvånde aldrig mera Seen till Sveas blomsterdalar. Sorgens tårar fukta kinden, Sorgen bor uti mitt hjerta, Likvål aldrig Caroliners Sköna tider återvånda . Svaghet bor i kungaborgen, Kanske ock i hvarje hydda På den dyra fosterjorden. Gustaf.