befann sig åfven i laget. Han var en lång, mager person, med ett långlagdt ansigte, som icke uttryckte någonting annat, ån dumhet och sjelfförtroende. Han bar gröna glasögon, grön frack och gröna byxor. Det var, med ett ord sagdt, en riddare, klådd helt och hållet i hoppets fårg. Mina herrar — sade Zetterbom, i det han slog brånvin i glasen — låtom oss gripa verket an.Herrarne låto icke såga sig detta två gånger. Ostron och hummer försvunno småningom, nedsköljda af ett och annat glas vin. Slutligen tog vården till ordet: Fyllen edra glas, mina herrar! Jag har en skål att föreslä.Då glasen voro fyllda, fortfor han: Vi hafva, mina herrar, ibland oss en ung man, som snart tånker intråda i det heliga åkta ståndet. Det år löjtnant Sparfvenflyckt, Mina Grönqyists lycklige fåstman. Egentiigen borde det vål vid ett sådant tillfålle varit hans skyldighet att göra sig grön, som man såger, och bjuda på frukost ... men vi få trösta oss med den förhoppningen att blifva bjudna på bröllopet i stållet. ... En skål sålunda för löjtnant Sparkxendycki, denna riddare, som troget bår sin dams fårger, hvilket också är billigt, då hon kommer att skänka honom både