Om hr Arnolds sednaste konsert har en musikkånnare tillsåndt oss följande med begåran om dess offentliggörande. 1lerr Ärnolds spel år outsågligt ljuft, småltände och till kånslan talande; hans sått att vibrera de långa bortdående tonerna år snart sagdt 0öfverträsliigt, och han anvånder denna konstmanie med en så afpassad måtta, att den aldrig förlorar den åsyftade eslekten. Men den hos musikaliska exekutörer i vår tid så sällsynta egenskapen att uteslutande anslå kånslan, år farlig för hr Arnold sjelf; den afvåpnar kritiken, man glömmer att granska, der man ålskar att njuta. Som qvinnan i bibeln blef srålsad från sina synder för sin tros skull, så kunde hr Arnold kanske göra råkning på att blifva det för sin förmåga att förtjusa, men kritiken har icke, som vår Herre, rått att förlåta synder till evig tid, och det år båttre att påpeka dem och varna medan båttringens tid år, ån risa, då det år för sent. Det år nu trenne år å rad, som vi haft det nöjet att höra hr Arnold hår. Vi hörde honom första gången med ett ovanligt interesse; han var endast då 22 år, som man sade. Vi tånkte oss i honom seen . konstens framtidsman. Han beråttigade till de största förhoppningar, men han har sedan icke fyllt dem. Hans konstnårliga ståndpunkt år ungefårligen densamma som den var då. Något framåtskridande, betingadt af studier eller ens af mekanisk öfning ha vi icke funnit. Hvad vi af honom får tvenne år sedan hörde, år som hade vi hört det i går. Det år skada för en sådan talang att stanna på halfva vågen, hur behaglig ån den ståndpunkt år som han upphunnit. Hur långt skulle han ej kunna gå! Nog skulle hr Arnold, om han låter sin ande svårja sin kallelse tro, och han ville egna sig åt konstens djupare studium, bli en ÖR RA AR AR VE vn Kr NT RNA NK SS AN Sr sinn