åtta herrar församlade kring ett frukostbord, belastadt med ostron, hummer, vin och andra rariteter. Midt på salens ena vågg ledde ett par glasdörrar ut till en balkong, hvarest en mångd blommor prunkade. Nedanför bakongen stråckte sig stadens förnämsta gata, på hvilken en mångd promenerande herrar och damer gingo upp och ned, njutande af det vackra vådret och belysta af skenet från den klaraste sommarhimmel. Då notarien intrådde, voro, såsom vi redan nåmnt, de dfriga gästerna församlade och man våntade blott på honom, för att gripa frukosten an. Nå, se der år han åndtligen! ropade Hr Zetterbom fryntligt i det han gick fram och råckte notarien handen. — vVäkommen, bror... Vi hafva väntat på dig; men den våntar ej för långe, som våntar på något godt.-Jag förstår, — sade fjalevar leende — det år på frukosten ni ha våntat... Tjenare, mina herrar! Hjalmar skakade hand med gåsterna, hvilka allesammans voro hans bekanta. De voro dels unga handlande i staden, dels militårer, eller civile embetsmån. Löjtnant Sparfvenslykt, hvilken vi hört omtalas såsom Mina Grönqvists lycklige friare,