Hat och försoning. (Forts. fr. N:o 8). Hjalmar, som mårkte, att systern nu verkligen fann sig sårad, hvilket eljest aldrig plågade vara fallet, ehuru hon vanligen larmade dfver hans stickord, ångrade sig genast och sade i en försonande ton: Nå-nå, kåra Sabina, tag ej så illa vid dig... Dina skaldestycken åro bra. ganska bra, på min åra... Jag skåmtade ju blott, kan du vål förstå . . Men hjelp mig nu att knyta halsduken och gå sedan efter min blå frack.i aSkall du hafva din blå frack i dag? — utbrast Sabina håftigt. — Det tillåter jag . Du spiller bara ner den med punch och vin.. Du kan taga den bruna fracken... Den år god nog för ett sådant tillfålle, kåra Hjalmar. Nå, så gå efter den bruna då! bad Hjalmar godmodigt. — Den hånger inne i garderoben.-Ja, gå efter, gå efter! — brummade Sabina, i det hon gick; — allt skall jag göra . Skrifva charader och poesier åt tidningen, låsa korrektur, sköta hushållet och passa upp