Men de hafva ju en son också? frågade Elvira med en lått rodnad. Ja, Viktor; men han vistas beståndigt i Upsala, sysselsatt med sina studier. Han bryr sig icke det minsta om föråldrarne och skrifver icke mer ån en gång om året till dem. Majorskan år alldeles otröstlig öfver hans köld, berättas det.Men han skrifver vål åtminstone, då han behöfver pengar?vJo — det skall du tro. . .. Nej, fadren har flera gånger skickat penningar till honom, men han har såndt dem tillbaka med den förklaring, att han åmnar sörja för sig sjelf. Det år ett högst besynnerligt förhållande. Viktor Gripensköld, som tagit magistergraden med största utmårkelse, ville icke ens komma hit ner sommaren efter promotionen, oaktadt föråldrarne rigtigt förödmjukade sig för honom. Han for hellre bort på en kondition, som han skaffat sig, ehuru Gud skall veta, att hans far år rik nog, för att underhålla tio sådane, som honom vid akademien. Men han har nu en gång fått i sitt hufvud att heldre arbeta hos fråmmande, ån mottaga något af sin far, och dervid förblifver han.Besynnerligt — yttrade Elvira tankfull — högst besynnerligt! Jag kommer ihåg, att han