Korrespondens. Stockholm den 4:de Jan. Det nya året har hår ingått så likt det gamla i sitt slut, att om man icke haft en sårskild helgdag, en stor nyårsbal, det gamla bruket att åt alla och enhvar önska lycka och god sortsåttning. samt slutligen de förargliga årsråkningarne på halsen, så skulle man icke vetat af föråndringen. Nu förena dessa omståndigheter sig, såsom vanligt, att erinra om den åndring i ärsberäkningen, som gör en ny almanach behöslig, och som under den första tiden af nyåret vållar så många smäförargelser vid dateringar af bref, m. m. Men under all denna ytliga likhet mellan det börjande och slutande året, år det dock icke utan att mången tanke våndes till betraktelser, hvilka blifva långt ifrån så likgiltiga som de torde förestålla sig, hvilka blott efter de yttre förhållandena bedöma sakernas och opinionernas ställning. Hos de flesta uppstår ett slags naturlig benågenhet att blicka tillbaka på det gamla årets lopp och att uppgöra några förestållningar om det tillkommande; och besynnerligt nog blifva reflexionerna deröfver en af de vVerksammaste drifsjädrarne till det allmånna tånkesåttets utbildning. Se der ånnu sett bevis uppå, att det i allmånhet blott år anledningen, som fattas, för att inom den bildade delen af den nuv. generationen framkalla en anstrångd verksamhet för mensklighetens stora mål! Hår i hufvudstaden, liksom i de flesta andra orter, har man sett i tidningar och skrifter, åfvensom i de dagliga samtalen, dessa betraktelser, hvilka på samma gång vittna om en viss obelåtenhet med det passerade, som de utvisa en tilltagande beståmdhet och allvarliga anspråk på en båttre framtid; och sjelfva tonen i de ofta förekommande frågorna: Hvad skall det vål blifva-? Hur skall det går? visar, att de komma något djupare ifrån, ån vanligt Dock, om ån sjelfva denna företeelse år förtjent af uppmårksamhet, så bevisar den imellertid, att svaret icke år så lått gifvet. Man har beklagligen försmått alt gifva det, ännu då frågorna framstålldes med de glada förhoppningarnes förtroende; man försummar det ånnu, och kanske rådes derför; och så går det måhånda allt vidare, intill dess man finner den allmånna rösten upprepande de flesta frågorna, ångsligt utropa: Är det försent? och förtvisla vid svaret af de svikna samhållenas echo: -för sent! Den båsta nyäårsönskan, man alltså kunde gifva det kåra fosterlandet, vore fördenskull att de, som leda dess öden, och egentligen borde uppmårksamma dessa folkets vigtiga frågor, måtte på det ingångna året kunna rått och lyckligt besvara desamma. De hafva ånnu 10 månader att bereda sig derpå, innan de sig såkallande -Svenska Tokeis rehresentantersammankomma, för att å dess vägnar begåra redo af dem. För de statsmån, som kunna och vilja, år det en tid, som, rått anvånd, kan lemna osantliga resultater. För dem åter, som blott ensidigi sköta sina pligter, kan ej en gång lyckan att hafva fjenat fem konungar vara tillråcklig att uttånka hundradedelen af ett stats-system. Må vi derföre förena oss i önskningarne, att väre styresmån måtte på det nya året lyckas i sina förberedande