satt i tillfålle att befalla, utan att någonsin hafva lårt sig lyda, hade hans lynne blifvit högmodigt, härdt och tyranniskt, utan att vi derföre vilja påstå att han från grunden hade något elakt hjerta. Men det förhöll sig med honom som med många andra lyckans skötebarn. Han hade blifvit förderfvad af medgången. Om sig sjelf och sina förtjenster om det allmånna hade baronen mycket höga tankar. Han hade visserligen inga kunskaper och ånnu mindre något snille, men han var en grundlig exercis karl och hans rekryter voro bland de båst Öfvade i hela svenska arm6en. Likvål var har, för sitt odrågliga tyranni och sitt högmods skull, hatad af såvål officerare som manskap vid sitt regemente. Han var grof och ohöflig mot de förra, grym och barbarisk mot det sednare. Minsta förseelse straffades med hasselkåppen, utan hvilken öfversten påstod att man aldrig kunde -göra folk af bönder. Sådan var, i korthet sagdt, den man, som vi nu gå att införa på scenen. Öfversten stannade, då han blef Amelie varse, och helsade henne med ett vånligt grin, ty Amelie hade förstått att i hög grad tillvinna sig sin morbrors bevågenhet, och man trodde allmånt att han åmnade gifva henne