Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1850, sida 2

För henne sanns det ingen annan råddning ån ett hastigt giftermål med sin ålskare. Hon ville kasta sig för sin fars fötter, upptåcka sin vanåra och tigga honom om tillgist och bifall till sin förening med Willner.... Vål fasade hon vid tanken på denna fruktansvårda stund, men för henne fanns icke något annat val, så framt hon ej skulle vilja se sin skam uppenbarad för verlden. Willner hade, som vi sade, med en kånsla af den djupaste smårta afhört Adelaides bekånnelse. Han visste nu, eller anade åtminstone, att han icke var den förste, som njutit hennes gunst, och han harmades med skål, att se sig oupplösligen sjettrad vid en qvinna, som han i djupet af sitt hjerta, nödgades förakta. ... Men hvad var att göra? Öfvergifva henne kunde han icke numera. Hans heder förbjöd honom det. . . . Han skulle derigenom bringat henne i en omåtlig olycka... Men å andra sidan ... att försaka Amelies kårlek, att utbyta denna hångifna, passionerade, svärmiska ålskarinna mot en vanlig koketterande moddocka, som, då hon ledsnat vid honom, icke skulle göra sig samvete af att bedraga honom ... o, det var i sanning ett bittert val. ; Långe stod den unge mannen tyst, grubblande, med dystert rynkade ögonbryn.