En ung, sållsynt skön man gick i detta ögonblick långsamt och tankjullt den unga flickan till mötes från motsatta sidan af parken. Hans smidiga gestalt framstod i den fördelaktigaste dager under de låtta vecken af den tått åtsittande jagtrocken af grönt sammet; hans mörka, men klassiskt formade ansigtsdrag voro ståmplade af allvar och kall beslutsamhet, på samma gång, som de lifliga, blixtrande, svarta ögonen gåfvo tillkånna en orolig ande, hvars inneboende eld endast dämpades af den manliga och fasta viljans kraft. Då han varseblef den unga slickan, fårgades hans kinder af en lått rodnad och ett småleende lekte på hans låppar. Amelie skyndade honom till måtes, men då han åmnade tilltala henne, lade hon hastigt singret på låpparne till tecken af tystnad, och Finkade honom derefter att följa sig långre bort i parken. Han lydde och snart försvunno de vid hvarandras sida i de lummiga alleerna. II. Emellertid sutto de båda systrarne ensamma qvar på bånken. Adelaide gret och snyftade konvulsiviskt. AÅÄnnu en gång ber jag dig, — sade Augusta med Ömhet, att du måtte öppna ditt