Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1850, sida 2

— ———— anat, att fröken Adelaide, den högtförnåma och rika, hade vissa hemligheter, för hvars uppdagande hon fruktar. ..Icke underligt då, att hon år rådd för spioner... -och jag — utbrast Adelaide med vild håftighet — jag har å min sida långe anat, att fröken Amelie, det fattiga nådehjonet, lönar de vålgerningar, som min far slösar på henne med en svart otacksamhet och förråderi mot dem, som hon borde ålska och tjena.. Jag år icke hår för att vara er sjenarinna, min fröken, — afbröt Amelie, blek af yrede, — om jag det vore — tillade hon med hån — så hade ni utan tvifvel valt mig till er förtrogna, såsom det brukas i romaner. O nej ... var utan fruktan... man skånker icke sitt förtroende åt en oren natur — återtog Adelaide bittert. — Ni afundsjuka, giftfulla varelse skulle såkerligen göra er ett nöje af att missbruka detsamma. Amelie åmnade svara, men Augusta lade sig nu medlande emellan. Ni åren tvenne oförståndiga barn, — sade hon mildt, — och edra håftiga tvister förorsaka mig stor smårta. ... Hvarför skall man icke förlikas . . . hvarför skall man icke ålska hvarandra? Lifvet år ju så kort... icke skall man då anvånda dess få dagar till kif och