Article Image
skiftningar, hvar och en efter sin art, så har åfven Herren, som år det andeliga lifvets sol och alla goda gåfvors gilvare, i menniskosjålen nedlagt anlag och förmögenheter, hvilka skifta i oåndlighet, såvål till allmån och enskild nytta på jorden, som till bildningsoch beredelse-medel för ett efter detta stundande lif. vi se håruti besannade dessa skriftens ord, att agåfvorna åro mångahanda; men anden är en.r Till vinnande af dessa Guds visa och kårleksrika afsigter åro såvål snillets och vetandets skatter, som skaldens och konstnårens sköna skapelser, gifna åt vårt slågte, för att under lifvets strider styrka, upplysa och förådla den uppåtstråfvande odödliga menniskoanden, och i samma åndamål haka ålven tonkonsten och sången blifvit gifna åt menniskorna. Hvem har icke någon gång inom sig rönt verkningarne af den herrlig ga förmåga, desse ega att i Jöordlivets sorger och fröjder tala till vårt hjerta? Hvem Par icke kånt hånsörelsen af detta sköna melodiska språk, der allt år vålljud och harmoni. — Men tonkonsten och sången hafva åfven ett högre och heligare åndamål. Menniskoråsten, hvilken utan tvifvel år det beundransvårdaste af alla musikaliska instrumenter, synes derföre företrådesvis vara egnad att uppstämma den Eviges lof. Lycklig dersöre den, som erhållit sångens gäsva, och ännu lyckligare om han med en åt Gud vånd håg, ett kristligt sinne, en ren och obeflåckad vandel, begagnar den i denna mening! Då störa ej flårdens missljud och lifvets disharmonier vålljudet af de sånger, som strömma öfver sångarens låppar; de betydelsefulla ljuden komma då från hjertat och gå till hjertat, och då först synes sångaren ega denna denna lyckliga inre kallelse att leda en kristen menighets sång i andakttens heliga stunder, att, såsom den andeliga sångaren såger, sjunga Uerranom i alla sina lifsdagar. Nyligen har ibland oss tystnat en ståmma, som långe låtit höra sin klang och sitt vålljud inom templets murar. En man har lemnat det jordiska, hvilken med det manliga alfvaret i sitt yttre förenade en redlig och trofast karakter, ett varmt och vånskapsfullt hjerta, ett flårdfritt och oförståldt sinne, som ålskade sången i sannt kristlig mening och fann i den sitt his kåraste nöje. Denne man var cantorn vid Gustavi domkyrka i Götheborg, herr Anders Wikström. Inom det tempels murar, der herr Wikstrm omkring 30 år tjenstgjort såsom cantor, hafva såvål kyrkosångens vånner inom detta samhålle, som många af de unga, som vid härvarande lårosåte erhållit sin bildning, med nöje och uppbyggelse hört denne åsklise tempelsångare. Af desse sednare, hvilka numera såsom lårare eller embetsmån åro spridde åt skilda håll, hafva Götheborgarne mången gång hört hans sköna sångröst omtalas och sosordas. Äfven den, som vågat tekna dessa ofullståndiga drag af den saknades kåra bild, har af den hådangångne lårt att ålska och vårdera tempelsången. Såsom exempel på den verkan, en skön sång utösyar på månget sinne, må följande anföras: År 1827 under sommaren bevistade en ung sjöman en ottesång i hårv. domkyrka. Uppmårksamt lyssnande på den rena, klangfulla röst, af hvilken templet fylldes, genombåfvade dessa toner med måktig tjusning den unge sjömannens sjål, och meiodien till psalmen N:o 44, som då sjöngs, fåstade sig lifligt i hans minne, åfvensom de . ord, hvarmed sångaren började: Borta år det Eden, der jag menlös var! bort med samvetsfriden all min glådje far; om ock lyckan måte, mig sitt öfverslöd, Skild från Gud jag åter blott med sorg mitt bråd.Kort derefter lemnade den unge seglaren hemmets strånder för att betråda en långre resa; men hvarthelst han bars af vågorna, på —

2 januari 1850, sida 3

Thumbnail