Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 januari 1850, sida 1

verkningar, oråttvisor och vådor?Och det var derester, som vi sramdrogo det hvilande sörslagets osantliga och obestridliga missförhällanden. Hela framstållningen derom undandöljer den gråmotständåren och håstår, att vi hårigenom erkånnt, att en röstskala bör ovilkorligen antagas. Detta år likvål icke sannt. Vidare mästrar han vår okunnighet, som begagnat ordet Census, för att uttrycka begreppet om en olika valrått. Nu år det vål sannt, att efter, hvad vi vilje kalla den lårda betydelsen af ordet, denna egentligen afser den norm af inkomst eller föÖrmögenhet, hvarunder ingen får röstrått utöfva. Men vi nyttjade ordet, i en allmånnare betydelse, som passade för våra nårvarande förhållanden; ty för vårt bondeståndsval finnes, såsom vilkor, innehafvandet af i mantal satt Jord; och som nu för sådan jord ett visst minimum år fastståldt, så år valråtten derigenom inskrånkt, och ett slags census åger rum, icke i inkomst eller penningrärde, men i jord — d. å. hemmansdel. — Se der lösningen, den enkla lösningen af den vidunderjiga oegentlighet, som den grå vånnenpäbördat oss, under det han sjelf påstår, att census icke sinnes i nuvarande ykåndsrepresentationsformen, och vatt hvarje sjelfågande bonde år valberåttigad, åfven den aldrafattigaste, den minst beskailade.Enhvar sinner likvål, att detta år en ny advokatorisk oårlighet af den -gråkåmpen; kallar man nemligen blott den för bonde, som eger i mantal satt jord, så år visserligen förhållandet, att för hans valrått icke nu finnes någon census, utan blott en röstskala; men så definierar i sjelfva verket icke grundlagen benåmningen rallmogeeller bönder; och då man i dagligt tal gifver namnet bonde åt den jordbrukande klassen i allmänhet, så följer deraf, att den del af allmogen, som sitter på lågenhet och frålsejord, 0. s. v. år genom den till mantal egande rått samt åborått inskrånkta valråtten, utesluten, alltså underkastad ett slags census, genom den innehafvande jordens natur. Slutligen anse vi alldeles öfverslödigt, att följa vår grå vån i hans försäkringar, att ingen klok menniska (skall förmodligen vara hans principaler?) tånkt på att utesluta den mindre förmögenheten,samt att man (regeringen?) uppstållt såsom ett oeftergisligt vilkor för hela reformen, att ingen, som nu har valrått, skall beröfvas densamma. Då likvål inför hela nationens ågon framlågges ett förslag, som gifver halfva den manliga befolkningen ingen röstrått, och för dfrigt utminuterar röstråtten åt den ringare sormögenheten i sextonoch åttondelar, under det att man gifver åt en högre fyrdubbla hela röster, så har man vål drifvit så pass gåck med dem, hvilka man vill trösta med bibehållen råstrått, som någonsin i vår tid och med vårt svenska folklynne år möjligt. Vår -vånhar vredgats öfver vissa våra tvifvel, ang. orsaken till det bittra försvaret af det ministeriella måsterstycket. Hvarje sådant tvifvel, såger han, år -insam dikt! Vi så vål se; vi få vål sel