Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1849, sida 2

na, som för mig blott var en törnekrona. Görgey svor högtidligt, att han icke ästundade någon makt, att hans Önskan, liksom min, var att tråda tillbaka i det privata lifvet.Men snart, såger beråttelsen, bildade sig i lågret, hemligen ledd af Görgey, en ariäetokratisk kamarilla och begynte att korsa alla regeringens planer. Sådant var sakernas tillstånd efter segrarne vid Izseregh, Waitzen och Sazlo. Kossuth troddde då, att Ungern var starkt nog att besegra sjelfva Ryssarne, eller åtminstone draga ut kriget i långden, intill det kunde lyckas den europeiska diplomatien att förskaffa Ungern en hederlig fred. Men Görgey förstod blott att segra, icke att begagna segern. Segern vid Komorn den 26 April kunde, efter Kossuths mening, hafva blifvit ett slag vid Marengo, derest Görgey låtit Gaspars korps förfölja fienden, i stållet för att låta den förblifva i fullståndig overksamhet. Görgey var då så populår, att Kossuth drog i betånkande, att taga ösverkommandot ifrän honom. Dock ufnåmnde han honom till krigsminister och gaf öfverkommandot åt Damianich. Men Görgey visste, att under allahanda förevåndningar fördröja sitt uppehåll i lågret intill ryska infallet. Såsnart den första ryska korpsen förenat sig med Österrikarne vid Pressburg, utbredde Görgeys omgifning i publiken den ide att underhandla med Ryssarne. Den ryska interventionen, såger beråttelsen, fann Ungern fullståndigt bevåpnadt och måktigare mot den Österrikisk-ryska armåen, ån den året förut varit emot den Österrikiska allena. En arme på 141,000 man, starka och vål försedde fåstningar, nya bataljoner, som inöfvades, reservsqvadroner till 19 kavalleriregementer i den fullståndigaste ordning, vapenoch krutfabriker i full verksamhet, stora lazaretter, detta var Ungrarnes hjelpkållor. Fiendens styrka utgjorde 140,000 man ryssar, 80,0000 österrikare och Jellachichs 40,000 soldater. Uppgiften var att slå de olika fiendtliga korpserna efterhand. Kossuth fattade i öfverensståmmelse med Görgey en plan, som bestod i att förhindra ryssarnes marsch utan att lefverera dem någon slagtning, och slå österrikarne samt marschera emot Wien. I håndelse af en olycklig utgång, skulle man föra kriget öfver till Gallizien, och derest man också der skulle lida nederlag, med 50,000 man igenom Steyermark trånga in i Italien, hvarifrån man åter skulle vånda sig emot 2— österrike med Italienarne och Ungrarne från Görgeys armk. Denna plan, som GÖörgey gillat, blef förfuskad i utförandet. Regeringen afsatte honom, men han organiserade en militårrevolt, som tvingadehonom att vara olydig emot regeringen. Nu söljer skildringen af de sista operationerne; Görgey askastar masken. I detta ögonblick — såger Kossuth — var jag ensam, öfvergifven, vanmåktig. Jag hade blott valet emellan döden och landsslykten. Såsom patriot, kristen, familjefar, föredrog jag landsflykten. Jag trodde, att det måhånda torde blifva måjligt, att, medelst diplomatiens måkling, förvara vårt fådernesland för kommande tider några elementer till ett oafhångigt lif. England förekom mig vara den makt, som båst egnade sig till denna diplomatiska uppträdande. Till slut uppmanar Kossuth sina agenter i England att agitera allmänna tånkesåttet, att söranstalta meetings, att tala med hr Cobden, att såtta sig i förbindelse med kabinettet, att förelågga parlamentet petitioner. Han anhåller om, att den engelska regeringen måtte taga sådana steg hos den österrikiska, att hans hustru och barn kunna begifva sig till England. AIIILDlUUWOWWW — VV