Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1849, sida 1

, REISE EN Ve 22 äPF marne. Lachrissonska affären. Under denna rubrik innehåller Skånska posten en längre med talang och moderation skrifven artikel, hvarur vi tillåta oss reproducera söljande: Såsom loyala medborgare voro vi visserligen böjda för att uti general A:s förafskedande och måhånda synnerligast uti sättet derför se en vederlåggning utaf det af honom föregifna skålet till prejudicen, om icke åfven någon möjlighet föresunnes, att på annat och mera direkt sätt gifva dementi åt sanningsenligheten af de mårkliga upplysningarne i denna befordringsfråga. Och vi befara i sanning, att så långe icke detta skett, skall allmånheten icke uti detta förafskedande se hvad man måhånda dermed velat antyda. Vi frukta, att den uti denna assär, når den sammanhålles med den bekanta Peyronska generalordern, skall endast se ett nytt uttryck af ett anspråk och sträfvande att göra militåren till blinda verktyg åt statens verkstållande makt, till en klass, hvars betydelse i samhållet allena skulle vara att ovilkorligen hylla den för tillfållet herrskande regimens tendenser, och med ord och gerning försvara dem, icke af fri dfvertygelse och god vilja, utan såsom ofria, viljelösa varelser. Och ifrån denna synpunkt kunna vi icke undertrycka den reslexionen, att det icke år den ofria viljan, den ståckta tanken, det kufvade fosterlandsinteresset hos hvilken klass af medborgare som helst, utan den på förnuftets grunder stödda och på det lefvande nitet för fosterlandets angelågenheter hvilande patriotismen, som med glådje offrar sig, som år trogen i döden. Den råtte krigaren år dock i fråmsta rummet son af sitt fosterland, och åfven inom den stela uniformen känner han sig fråmst tillhöra det, kånner sitt hjerta klappa af deltagande får dess vål och ve, för dess högsta angelågenheter, för dess herrliga minnen och dess dolda framtid. Med en historia sådan som den svenske krigarens, och med den bildning, hvilken för närvarande finnes och ån mer kommer att finnas inom den svenska armeen, skall det vål ock svårligen lyckas att någonsin qvåfva dessa kånslor, åfven utanför tjenstgöringsreglementet, eller förneka denna patriotism en verkningskrets åfven utom exercisfåltet. Det år derföre en företeelse, hvartill man må hånda mångenstådes förgåfves skall söka något motsvarande, att just inom sjelfva denna klass de ifrigaste försvararne af ett befaradt system i denna anda uppstått; att det just varit militårer, som uttalat den hårdaste domen öfver en kamrat, hvilken vågat tråda i opposition mot en oråttvisa, liden, (enligt hans högste förmans upplysning), dersöre att han så vål som någon annan menniska i samhållet trodde sig ega rått att fritt tånka och tala inom de i lag föreskrifna grånser. Vi tro visserligen, att tankarne inom armåen, åtminstone i allmånhet, åro annorlunda ån opinanternes och de med dem liktånkandes, rörande en militårs betydelse inom samhållet; men en mårkelig företeelse år det imellertid, att någon enda militår kunnat förbise, att om någonsin en sådan befordringsmaxim, som den nu besarade, komme att göra sig gållande på den militåra banan, så skulle den når som helst kunna stålla sig i vågen för hans egen sjelfståndighetskånsla, i fall han någon gång skulle komma i en belågenhet, der han fann sig manad att göra bruk af en sådan. Det bår icke heller hår förbises, hvilka följder en så beskaffad grundsats — förutsatt neml., att man vill göra den gållande, och att militåren sjelf gör sitt båsta för att hylla densamma — måhånda skall medföra både för de viljande och de hyllande. Den svenske krigaren skall förr eller sednare på grund af tjenst ega rått att inom representationen yttra sig öfver sosterlandets angelågenheter. Vi befara, att många af de våljande, hvilka annars med förtroende skulle vånda sina blickar till de större dugligheterna inom armåens leder, skola tveka att lemna detta af den billiga fruktan, att mången skulle se sig mer ån en gång frestad att vara systemets blinda redskap, för att ej åfventyra sin framtida befordran. Och vibe2. denn 21 U2 3