Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1849, sida 2

:Bygga upp, ej rifva neder, år en kristens pligt och heder. Under det alla festligheterna för brölloppet tillreddes och allt var lust och fröjd inom stiftelsen, stannade en fråmmande vandrande vid portarne till detta lilla fridens, frnöjsamhetens och tröstens sanctuarium. Det syntes att han var utlåndning, så vål på hans klådedrågt som på det, då ej hår brukliga, långa skåg gget, hvilket inhyste och dolde nåra hålften af ett ansigte, som, långt ifrån att vara gammalt, dock visade skuggor, framkallade af bekymren eller ett oroligt lynnes skakningar. Han stödde armarne mot listen af de läga portarne och stannade så långe, liksom magiskt fåstad vid betraktandet af den verkligen vackra och vånliga tafla, som stållet med sin glada rörelse och sina många ungdomssköna genier framstållde. En fysionomist skulle kanske låst i hans blickar: — Ä nvad år detta för ett stålle?— men vi vete ingenting om frågan, innan hon från hans låppar, på en bruten svenska, tillstålldes en skån, adertonårig flicka af stållets innevånarinnor, som nalkades nåra intill det stålle, der fråm ad) stod; för att bryta några sköna provinsrosor stillsin be ett. 44