Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1849, sida 2

———————-— —— unga svenskornas anleten (förmodligen af orsak, att de hos dem förrådde litet svenskt i sinnelaget). Hårmed må dock vara huru som helst, allt nog! — af hvad vi detförutan beråttat, finner låsaren såkert, att tillråckliga skål förefunnos till den gudomliga Florabehåmningen, och hvem vet, om icke litet af gudomlig ide låg i Idas företag; ty ligger ej det i hvarje frö, som går upp till blomma, och i hvarje företag, som tjenar till att våcka och utveckla en egenskap, en arbetsförmåga, om ån så obetydlig, då den har till mål att gagna och bidraga till en sjelfståndig lefnadsbergning, eller att i någon mån höja menniskan öfver beroendets slapphet till en ådlare existens? Och detta hvad den ena afkontrahenternas namn angick, — rörande den andras torde vi helt enkelt få såga, att dess aldrig förblommerade lydelse var Carl Frisköld, hvilken vi förut lårt kånna såsom löjtnant vid ett visst regemente, men hvilken vi nu återfinne som en ganska bildad och skicklig praktikus i byggnadskonstens fredliga vårf. Skulle någon tycka, att han genom detta utbyte af lesnadsyrke tagil ett steg tillbaka på årans bana, så hånvise vi honom blott till behjertandet af den religiösI satsen: