het till de bildningens fomåner, Som KYUUe odla hennes förstånd, förådla hennes hjerta, utveckla hennes anlag för uppfattningen af allt sannt, skönt och godt. Man har funnit att själsodlingens heliga skatter böra minst undanhållas den delen af vårt slågte, åt hvilken år anförtrodt, att i de unga hjertan ingjuta den första gnistan af kårlekens, dygdens och kunskapens oförgångliga sanningar. Blott en tid af egoism har kunnat försöka att för qvinnan stånga vågen till upplysningens helgedom; blott en tid af råhet har velat sörneka bildningens omskapande inflytande äsyen på henne; blott en tid af flård har vågat försvara ytligheten af de bildningselementer, som hittills medgifvits henne. Man aktade ej på erfarenheten, som lårde, att der en karakter fostrades till hjertats godhet, tankans klarhet och handlingens kraft, der var det ofta ett qvinligt våsen, som ifrån första stunden med moderlig omvårdnad ledde de vacklande stegen inpå den bana, som förde fram till dygdernas, till upplysningens, till handlingskraftens årestållen. — Man har omsider funnit detta. Man försöker godtgöra hvad försvunna tider i sådant hånseende brutit. Bland försök i denna riktning och för detta åndamål har varit, att, medelst utgifvande af låmpliga skrifter, hos qvinnan våcka och underhålla hågen för den högre odlingens interessen. Bland vackra företeelser i denna våg råkna vi den tidskrift för fruntimmer under namnet Götha-, hvaraf hittills första och andra håftet utkommit. Den visar ej denna ultraradikala emancipationsmani, som i utlandet ofta nog karakteriserar stråfvandet att vindicera qvinnans råttigheter. Tvårtom; i den lilla uppsatsen -Tiden och Orinnank, som utgör tidskriftens utgångspunkt och trosbekännelse, försåtter den frågan på sin råtta ståndpunkt, då den yrkar att qvinnan skall inom sin krets uppkalla ett litet himmelrike af frid och inbördes vålvilja och sålunda framkalla en ny tid dfver jorden; då den såger, att råttrådighetens, sedlighetens, fridsamhetens och alla dygders skola bör vara grundlagd inom hemmet, der qvinnan år första låraren och högsta efterdömet. Dessutom möter oss i första håstet en liten afhandling kallad Jordbildningen, som på ett enkelt, populårt, men sitt åmne vårdigt språk för låsaren afslöjar flera intressanta fenomener af naturens dolda krafter och skildrar deras framtrådande i flera af de revolutioner, som i någon betydligare mån inverkat på omdaningen af vår jord. Ett annat rum intaga -Biografiska Anteckningar af mårkvårdiga svenska fruntimmer. Då våra biografiska lexika och andra samlingar i dylik våg sållan besvåra sig med öfverlemnande åt efterverlden af hvad stort, sannt och skönt, som ofta uppsprungit i den svenska qvinnans hjerta, hålla vi utgifv. sårskilt råkning för att han, i sin tidskrift för fruntimmer, åfven inrymt en plats till Pantheon för hvad vår litteratur, vår politik, vår konsthistoria i detta hånseende har högt, snillrikt och ådelt. Den biografiska skizzen af Molin år oss ej mindre kårkommen. Mannen år oss kår och bår vara det, ej allenast för det intresse man måste fåsta vid det egendomliga i hans konstnårsbana, utan fast mer för de förhoppningar, hvartill han med skål beråttigar oss. Den lilla biografiska uppsatsen om honom år affattad med all den vårma, som en ung konstnår måste ingjuta i ett sinne, som år Öppet för konst och natur. I andra håftet hafva vi med nåje låst Brefvexling emellan ett gift och ett ogift fruntimmer. Utom de varma utgjutelserna af tvenne syskonsjålar, utgjutelser af sorg och glådje. af fruktan och hopp, af alla de kånslor, som kunna födas och nåras i ett qvinnobröst, innehåller ifrågavarande uppsats en vacker singervisning för det ådla i qvinnans kallelse, vare sig att hon upptråder såsom maka och husmoder, eller att hon utom denna krets lefver för ideer af sann kårlek, uppoffrande godhet, ådel vålgörenhet. Om möjligheten af detta sednare i allmånhet djupt behjertades, skulle ingen qvin na behöfva finna lifvet tråkigt i brist på passande verksamhet. Hon skulle tvårtom utgå såsom mensklighetens skyddande genius, till palats och koja båra fridens, tröstems och hugsvalelsens evangelium, och sålunda vinna, hvad hennes hjerta söker, föremål för sin verksamhet, för sin kårlek, för sitt lif. Slutet af andra håftet utgöres af en dramatiserad episod utur Carl den Stores lif, kallad Katten i Skogen. Detta fragment — vi tillåta oss att kalla det så — utmårker sig genom en poetisk behandling af det i sig sjelf redan nog romantiska åmnet, klarhet i A— —