Henriette Nissen såsom Lucie af Lammermoor. Vår frejdade landsmaninna har i ofvanstående rol upptrådt i Leipzig och der skördat nya lagrar på sin konstnårsbana, såsom följande recension, hemtad ur en i besagde stad utkommande musiktidning, närmare upplyser: Henriette Nissens med spånd våntan emotsedda upptrådande på hårvarande skådebana förskassade publiken en sållspord och hög njutning. Denna sängerskas beundransvårda prestationer, som redan voro bekanta sedan hennes konsert, parade sig hår med ett helt egendomligt, ånda till slutet logiskt stegradt itergifvande af rolen. Hon var hög och sublim genom den storartade uppsattningen och lösningen af de dramatiska uppgifterna i deras psychiska betydelse. Lucie hörer till följe af sin hela existens till de karakterer, hvilka genom en oskicklig eller ofullkomlig behandling å skådespelerskans sida kunna blifva lika farliga för denna som onaturliga och komiska för åskådaren.Vi hafva sett denna rol utföras af olika individer, således åfven på olika sått uppfattad, men ån aldrig så artistiskt genomtånkt, så fint och genialiskt, med så skakande effekt som af mad:lle Nissen. Visade hon oss i första akten först och fråmst i det vackraste ljus den varmt ålskande flickan, som med hela innerligheten af en glådande passion, på hemliga vågar emot sin omgifnings vilja, söker sitt hjertas utvalde, så äskädliggjorde hon på ett djupt gripande och lisliga sympathier våckande sått under loppet af de begge andra akterna de beklagansvärda följderna af sin olyckliga kårlek. Uppfattningen af vansinne-scenen i tredje akten var genom den förvånande sanningen i framstållningen vida aflågsnad från detta groteska raseri, som man vanligtvis får se, och konstnårinnans stora framgångar åro desto mera talande för hennes skapelse, ju mindre hon betjenar sig af den annars skoningslöst anvånda, såkallade sceniska effekten. Hvad skola vi vål ytterligare tillågga betråffande den oförlikneliga konstrika och till själen trångande sången, som i innerlig förening med den dramatiska framstållningen hänförde det öfverfyllda huset till ståndigt ånyo upprepade bifallsyttringar! Denna gången har sångerskan i sanning synts oss ega en outtömlig förmåga att gifva kolorit åt sin sång, ty ehuru vi nu redan hårt henne flera gånger och i de mest olikartade kompositioner, upptåckte vi återigen nya sinnrika våndningar i kadensen. I synnerhet var den stora scenen i sista akten uti detta hånseende utmårkt, och hårvid år att anmårka, att det sjålfulla, innerliga i sången ingalunda går förloradt, eller åfven blott trånges i bakgrunden. Hvarje ton andas kånslans djup. Vi kunna blott dela alla konstvånners önfr — a —