Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1849, sida 1

lysande dagar. berusning, våndt ett sarkastiskt skämt mot de dfverdrifter, de sjelfva framkallat, och hon såg på en gång oråttvisans och satirens pilar mot sig rigtade. Otacksamheten år konstnårens lott, och ingen nyckfullare herre gifves att tjena, ån publikens smak och recensenternas råttvisa. Hvem kan vål fatta det öde, som tillhör konstnåren? Lik Salamandern lefver han i lågor. Dagens rop kröner honom till dagens hjelte; publiken afgudar honom, tills han sjelf tror sig en Gud; den måttar honom med smickrets ambrosia och berusar honom med dess nektar, tills annan nåring blir honom vidrig; och når den så kommit honom att glömma ånda till måjligheten af glömskan, lemnar den honom att vakna i dess iskalla, mörka famn. Stålld på spetsen af en pyramid, föraktande djupet under sig, der hvardagsmenniskorna går sin lugna gång, lemnas han, i sinom tid, att falla djupt under dem. På en gång stållde sig allt detta för Marias syn, och liksom förflyttade henne under ögonen den tid, då likgiltigheten, tystnaden och glömskan, dessa, hennes och alla konstnårers, olycksandar, skulle tråda i spåren af hennes Såsom tillintetgjord vid denna tanke, utbrast hon i de bittraste tårar: O Gud! har då allt, hvarvid jag fåstat mig, varit