Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1849, sida 1

— — — — —— — — — — — — ——— Vi afhryta hår och lemna åt låsaren sjelf alt förestålla sig fortsåttningen. Liksom alla vågar båra till Rom, så kunna ock alla samtal leda till en kårleksförklaring, förutsatt att det år ditåt man ernar sig; och vi hoppas hafva fört låsaren så pass på. våg att han icke lårer misstaga sig om målet. Som ett åskmoln, förjagadt af vinden, flydde hvarje bitter kånsla från Severins sjål, vid den upptäckten att Hedvigs hjerta tillhörde honom; han såg nu den stjerna uppgå öfver sitt lifs horizont, under hvars inflytelse glådjens lycksalighet blir menniskans del ) och han tryckte Hedvig, full af förtjusning mot sitt hjerta. Just under denna omfamning öfverraskade dem friherrinnan. Hedvig tånkte på -den fruktade flamman och ville nåstan darrande slita sig ur Severins famn, men han håll henne qvar och sade: -Moder, vålsigna din sons lycka!Den scene som följde kan pennan ej beskrifva; men solen gick ner öfver tvenne lyckliga menniskor mera, då Severin midt emel) perserne tillskrifva såsom orsaken till den allmänna glädtighet, som råder hos landet zinges innevånare, inflytelsen af stjernan Canopus, som hvarje natt uppgår öfver deras hufvuden.