Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1849, sida 1

jag då skulle nårma mig rummet derisrån de kommo, stötte min krycka, vid hvarje steg, fram sitt omusikaliska, obarmhertiga: klamp, klamp. Det var ett ljud som sånderslet min själ med djefvuisk makt och jag kastade kryckan ifrån mig, så långt jag förmådde. Det rasade inom mitt bröst, men jag sitter nu hår vanmåktig, och kan ej komma från stållet om ej.. — -Stöd die mot mig, jag vill tjena dig till kry cka.— bDu Hedvig — nej, den tjensten år dig för läg.Nej, den år mig kår,, och hon lutade sig ned för att lemna honom sin arm. — Nej Hedvig, låt mig sitta ånnu vid din fot och se upp till dig som till min goda engell och han fattade hennes hand, tryckte den i sina, och en brånnhet tår föll ned derpå.ö — -sSeverin, du gråter, o Gud, hvad du måtte lida!— -Såg njuta— och han såg med en flammande blick på Hedvig, men snart förmörkades lågan och med sammanpressad röst sade han, i det han släppte hennes hand: Hata mig, men bele mig icke fast jag burit mig åt som en dåre. Var lugn, galenskapen skall ej mera återvåndal