en sin syssla sköter, så går allt vål, ehvad oss möter.Har du inte låst det? — Nej.— -Så-å! Har du inte låst det der borta i slutet af cathechesen, just på de sista bladen, som jag vill minnas.— RNej, det står visst inte i min catheches.— Ne-nej! Det hörer vål icke till den moderna christendomen, kan jag tro; men jag har just lust att köpa dig ett exemplar af den gamla cathechesen, så kan jag få min nattrock lagad en annan gång.— Årma Sophie! sade Augusta i sina tankar och beundrade den låtta m nen, med hvilken Sophie låt sig intet af detta bekomma. Morgonen derpå, då hon satt med Sophie och Therese och frukosterade vid kaffebordet (Brumstedt brukade nemligen efter sin vana stiga upp ganska tidigt och dricka sitt morgonkaffe kl. 6), intrådde denne med en ganska missnöjd mine och ett par ljusa såkallade inexpressibles på armen för att lågga Sophie under ögonen hvilken olycka, som med dem tilldragit sig. Uppasserskan hade nemligen, då de varit ute får att borstas, öfvergjutit dem med en skål grådde. Den håndelsen hade liksom genom ett trollslag framkallat för Brumstedts förestållning alla de förluster, för