karemästare, samt attsTengberg 1829:fran Borås ankommit hit till staden, hvarest han innehaft arbete hos åtskillige måstare, tilldess han, efter åtta och ett halft års vistande hårstådes, åter begifvit sig till sin södelsestad och derifrån till Alingsås, hvarifrån Tengberg för fem år tillbaka hit till staden återkommit, under hvilken tid Tengberg, som tillhör Christine församling, dels sysselsatt sig med arbete å skomakaremåstaren Johan Lindahls verkstad, dels ock arbetat för egen råkning, förklarade, med afseende å förevarande åtal, att Tengberg, som jemte Teuffel bebott ett rum utanföre det, hvilket Hallengren i lifstiden innehaft, alltid lefvat i godt förhållande till Hallengren; att denne, som på sednare tider visat benågenhet för starka drycker, samt deraf understundom öfverlastat sig, i sådant tillstånd, åtskilliga gånger, och åfven för fjorton dagar sedan, yttrat ledsnad vid att lefva, samt under det han med förtvislans ätbörder nedkastat sig å golfvet i rummet, tillkånnagifvit sig vilja skåra halsen af sig, och såmedelst göra slut på ett lif, som Hallengren i sådan belågenhet ansåg vara utan åndamål; och att sistlidne gårdag, klockan åtta på aftonen, Hallengren, åfverlastad af starka drycker, hemkommit och ingått i det rum, hvari Teussel och Tengberg, jemte skomakaregesållerne Johan Nylander och J. E. W etterling uppehöllo sig, samt att Hallengren då nedkastat sig på knå framföre ett bord i rummet, dervid han yttrat, det han sjelf ville göra ett slut på sitt gagnlösa lif, genom att skåra halsen af sig; och hade Tengberg från en bråda ofvan fönstret i rummet då nedtagit en, Tengberg tillhörig rakknif, samt lemnat densamma åt Hallengren, hvilken ögenblickligen sjelf tillfogat sig ett så djupt skårande i halsen, att han genast aslidit. ö Teussel vitsordade Tengbergs uppgift angäende Hallengrens i flera tillfåällen och sednast sistlidne gårdag på aftonen fållde yttranden, utvisande, att Hallengren, under inflytelsen af erhållet rus, trott sig finna, det hans lif varit utan åndamål och att han bordt göra ett slut pä detsamma; dock ypplyste Teuffel, att, sedan Hallengren åter blifvit nykter, han visat sig arbetsam och förnöjd, så att det förekommit Teuffel, som skulle Hallengren i nyktert tillstånd icke hafva erinrat sig något af hvad han i öfverlastad belågenhet yttrat; tilllåggande derjemte Teussel, att sistlidne gårdag på aftonen, sedan Hallengren hemkommit och ingått i det rum hvari Teuffel och Tengberg, jemte skomakaregesållerna Nylander och Wetterling uppehöllo sig , Hallengren nedkastat sig på knå framför ett bord i rummet och bedt de nårvarande förbarma sig öfver honom, samt göra ett slut på hans lif; genom att skåra halsen af honom: att dervid Nylan der genom förestållningar sökt lugna Hallengren, hvilket till en del lyckats, men att i detsamma Tengberg, som åfven varit drucken, efter hvad Teuffel kunnat förstå af Nylanders yttrande till Tengberg, att lågga bort knifven och akta sig för att begå någon dåraktig handling, fattat till sig en rakknif, hvarefter, innan Teuffel kunnat ana något, varm blod stånkt honom i ansigtet, då Teuffel varseblifvit, att Hallengren, som suttit på en soffa, erhållit ett djupt skårande i halsen, deraf han ögonblickligen aflidit; men huruvida Tengberg, som allid lefvat i vånskapligt förhållande till Hallengren, afdagatagit denne, eller om Hallengren sjelf afhåndt sig lifvet, visste Teuffel icke, likasom Teuffel icke eller kunde erinra sig, om Tengberg, i det tillfålle Teuffel varseseblifvit olyckshåndelsen, innehaft knifven. Den knif, som, enligt Tengbergs medgifvande, skall i olyckstillfållet varit begagnad, förevisades af polisfiskalen; och befanns densamma vara en rakknif, hvars blad var öfverdraget med stelnad blod. Upplysningsvis hörde, beråttade: Skomakaregesallen Johan Nylander: lika med Teuffel, betråssande, såvål Hallengrens ofta—