Insändt. Uti n:o 286 af Gåtheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning har en insåndare för allmånheten beklagat den nöd och sattigdom, hvaruti jag med samilj skulle hafva råkat sedan sista eldsvådan i Majorna, då min egendom blef ett rof för lågorna. Jag sörutsåtter, att insåndaren har handlat efter ett ådelt hjertas drift, men vare sig af enfald, okunnighet eller vålvilja för mig; så har han ej sanningsenligt framstålt förhållandet. Det år visserligen ådelt och stort att ålska sin nåsta mer ån sig sjelf, men insåndaren borde aldrig utan min vettskap gjort en uppmaning till -vålgårande medmenniskor,hvilkens följder alltid mäste blifva mer skadliga ån gagneliga för mig; ty skulle man ej frestas tro, det jag sjelf gjort mig skyldig till ett bettleri, som jag anser vanhederligt för den, som ånnu år i ätnjutande af hålsa och krafter? Imellertid för att borttaga hvarje skål, som möjligen kunde gifva stöd åt en sådan tanke, skyndar jag att upplysa allmånheten och insåndaren om följande : Sedan elden förstörde min egendom, har jag Gudi lof aldrig hört mina -5 små barn ropa efter bråd, i den mening insåndaren låtit påskina, ej heller har jag varit tvungen söka tak öfver hufvudet, hvarest jag af nåd och barmhertighet kunnat erhålla det, utan emotser jag framtiden med trygghet, under den förhoppning, att, om hälsa och krafter mig förunnas, bråd ej kom