Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1849, sida 2

— för den glada, strålande elden i det stora, öppna dgat, framblickade nu ett kallt, ett dystert missmod, ögonlocket, med sin breda frans af svarta ögonhär, var ej mer som förr, en sky öfver en solig himmelstrakt för att mildra dess brand; den var blott ett ofta tårfyldt moln öfver ett nattligt stjernljus, och löjet, som förr så ystert gladt spelade öfver de fylliga, blomstrande låpparne, hade flygtat för en mine af ett tyst, sammanpressadt allvar. Det låg någonting djupt sorgligt i den fördystrade ungdomsprakten af detta sköna ansigte. Leendet år för det qvinliga anletet hvad solljuset år för landskapet, då det flygtat år behaglighetens dag nedgången och man skyggar tillbaka för de framtrådande skuggorna. -Ack Augusta!, sade Sophie och slöt systern i sina armar, du har icke varit lycklig under dessa åren, det ser jag! Låt oss begagna denna stund, kanske den mest fria och ostörda vi få njuta under hela vår sammanvaro, för att i sörtroligt prat äter göra oss rått hemmastadde med hvarandra. Du har ej kånnt dig lycklig. Hur skola vi åndra det?. (Forts.) A3 WCWC