Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1849, sida 1

A: w nAAMM-: — er, som blifvit gifne åt vissa jordnaturer, d dels af ånnu qvarstående privilegier och förmåner, samt af den ösfvervigt, som icke blott våra ekonomiska, utan till och med våra civiloch brottmåls-lagar lemna åt förmögenheten, på bekostnad af den stora, i allmånhet arma och trålande massan. Alla dessa obilligheter och i samhållets djup verkande missförhållanden åro visserligen, till en del, undandolda i våra pappers-grundlagar, och de hade till och med enligt dem redan bordt vara för det mesta undanröjda. Men beklagligen finnas de, och kånnas de ånnu, i solklifvet, och det i samma mån starkare och mera upprörande, som å alla sidor bemödandena dkas, att med intelligensens kraft begagna öfvervigten eller tillintetgöra densamma. Att på ett förnuftigt, sansadt och rättvist sått fullbordar de löften och förhoppningar, som blifvit folket gifne, samt att göra det delaktigt af den frihet, den trefnad och den kraft, som bildningen och industrien göra till sin uppgift att sprida bland menskligheten, se hår föremålet för regeringarnes och folkombudens gemensamma Swåfvandeom de skola motsvars sin beståmmelse! Se der hvarföre man icke långre åtnöjes med en representation, som blott lemnar åt en ringa del, och det åt den redan öfvermäktiga att dispone ra för sig och sina afsigter alla nationens krafter och hjelpmedel, under det att alla öfrige samhållsmedlemmar båra alla bördorne och se sina opinioner och sina råttsanspråk åsidosatte eller undertryckta! Lyckligtvis behöfve vi icke hår, för att afvisa den store Äftonpostbjessen, ingå i någon systematisk diskussion ösver personlighetsprincipen, eller anföra det oråttvisa, att ej såga omenskliga och osörnustiga, i dess totala äsidosåttande vid folkrepresentationens organiserande. Så långt hafva vi redan kommit hår i landet, till följe af sjelfva ståndsoch klassvåsendets ögonskenliga brister och olycksföljder, att allmånna tänkesältet med hvarje stund kånner sig beslutsammare omfatta den principen; och det år en för den opartiske betraktaren lått insedd sanning, att hade icke nuvarande borgareoch bondeståndens valsått i allmånhet varit så långe grundade på en census, hvarigenom deras tankar icke gerna genast finnas benågna att ingå på principen, i sin naturliga och lika kristliga som medborgerliga enkelhet, så hade vi redan varit fårdige att, i trots af de högre klassernas motstånd, antaga densamma. Nu, vi medgifva det gerna, är man måhända tvungen att nödgas med en öfvergång, som, då man icke kan utesluta allmogen och den nu i borgareoch bondestånden till en del representerade mindre förmögenheten, icke gerna kan grundas på annat, ån ett slags röstskala, då man icke, såsom många kunniga och aktade patrioter föreslagit, vill genom omedelbara val af massan och en dervid utsedd talrik valmans-(elektors) klass söka tillråckliga garantier för riksdagsmannavalen. Men, om vi således tillochmed skulle gå in uppå, att en förstårkt personlighet, en census, icke kan undvikas, skulle det dock icke vara vår rått och pligt, att göra oss och andra bekante med dess beskaffenhet, dess verkningar och dess oråttvisor eller vådor? Och hvad år det vål, som de nya vallångderna utvisa? Jo, de visa, att den för valen i ståderna fö— Br.— ———