— Ser man på bara! Alltid år qvinnan sig lik, alltid afundsjuk på andras conqueter, alltid sårdig att I detsamma steg betjenten in och anmålde att fremmande voro komne på besök. Friherrinnan och Ida gingo att taga emot, Hedvig stannade ensam hos Severin. t år inte rått, Severin, att skåmta med sådane saker, som du gör. — -Bah! Når man ej, som qvinnan, kan laka ut bitterheten af sina lidanden med tårar, hvad parti har man vål att taga, om icke att skåmta Öfver dem? Vi karlar måste vål något taga oss till, svårja eller skratta — ty pjunka anstår oss ej. — Men hvarför vara bitter? Mårkte du ej hur du smårtade din mor?— -Sjorde jag det? tack då för det du afbråt mig! och han fåstade en djup, innerlig blick på Hedvig, derefter slog han ögonen mot golfvet och ett uttryck af bittert vemod spelade dfver hans ansigte, under det blodet trångde uppåt och ådrorna svållde, och han började skarpt hvissla. Hedvig betraktade honom med båfvan och förvåning; det låg en spånning, en vildhet i hela hans våsende, som hon förut aldrig anat, hon fruktade att ett feberanfall angripit honom och drog sig båfvande tillbaka,