————— aktningen så mycket mer — alltså, mjuka tjenare! Det år inte kårleken jag bjuder på, men aktningen för er förmåga att hålla mig på benen, och så långe ni ej sviker den och jag behöfver ert stöd, så lofvar jag er en obrottslig trohet. jOm det år olikheten af egenskaper och förhållanden kontrahenterna emellan, hvilken. såsom många vill tro, gör sammanlefnaden lycklig, så åro utsigterna gigantiska för oss — ni år ett ojörargligt och nyttigt ting, det man åndå hatar, jag eelt örareliet och onyttigt, för hvilket— med en Om blick på sin mor — åndå en kårlek finnes; ni åstundar ej att komma långre ån man leder er, och jag, jag ålskar mest den våg, der jag icke behöfver ledas. Ar det deremot på dfverensståmmelserna man skall grunda sin lycka, så finnes det åndå hopp för oss, ty du år en stackars fn som ej kan hålla jemvigten på ditt ena ben, likaså jag, men med stöd af hvarandra kunna vi det båda; din ungdom var klådd i hoppets grönska och naturen var din barnkammare, men du har blifvit en elåndig, otreflig kammarfånge, och jag —— Nej, inte mer af det der spektaklet! sade Hedvig och afbröt fullföljandet af Severins jemsörelser i det hon tog sin hatt och schawl af hans krycka.