— Tycker du då om blommor?srågade Hedvig. — Åtminstone mer ån om tråd, svarade Severin och visade ironiskt fram sin krycka. Friherrinnan drog en suck och fåstade på sin son en blick full af djup smårta. — se ej så ångsligt på mig, kåra mamma! De största fiender kunna ju bli de såtaste vånner, om de blott ömsesidigt behöfva hvarandras tjenster. Det synes ju ofta i politik och åktenskap.Och nu praktiserade han, med tillhjelp af armstödet på sin krycka, till sig Hedvigs schawl, som hångde på ryggstycket af hennes stol, samt hennes lilla, fina, med blommor prydda flåthatt, hvilken hon just var sysselsatt att klåda för sommaren, och som, våntande på sin sista, under handen varande bandros, låg på en stol bredvid sin egarinna. Med dessa båda klådde han ut kryckan, stållde henne, stådd mot en stol, framför sig och håll derefter en så lydande åpart: Mod, mod! det år ju ej vårre med mig ån så mången annan, som kommit på kneken och griper till det yttersta för att hålla sig uppe, följande förklaring: Min nådigaste ni! Jag behåfver en följeslagarinna genom lifvet. — Mjukaste tjenare! Törs jag anhålla? Filosoferna och de dagliga exemplen såga att kårleken år intet att bygga på, men