Hennes öfverraskning och fruktan undfsll ej Severin och i ögonblicket återtog han sin sjelfbeherrskning och sade: Blif ej rådd för mig! Det år med smårtan som med jordens eld, den måste någon gång taga sig luft; når den rasat en stund så sammanpresse vi den låttare inom vårt volkaniska bröst och fångsle den under vår viljas Etna och låte skåmtet vegetera ur lavan. Var ej ond på mig, Hedvig, för det jag var nåra att så illa vålja utbrottsstunden.Ingen af dem som nårmast och ömmast omgålvo Severin hade någonsin förut sett honom rof för en sådan sinnesståmning eller kunnat ana att den doldes under den yta, som han alltid förstod att beherrska under skåmtets mask. Det var blott Hedvig, som nu, i ett obevakadt ögonblick, fått skåda in i hans sjåls pinorum. — stackars Severin!smög sig i sucken öfver hennes låppar. Stackars Severin! upprepade han härdt och bittert. -Jag begår intet medlidande. Bele mig som en oduglig krympling, men beklaga mig icke! För ölrist blir dig hår ångsligt att vara. Gå in och roa dig med de fremmande och lemna mig att familiarisera mig med ensamheten.Forts.) ——————