dermed, och ostkakan för qvållen var en angelägenhet af så stor vigt, att halfva hennes fröjd hade gått miste, om den misslyckats. Under alla hennes små omsorger blefvo Malcus och Maria lemnade ensamma. Når Malhus såg systern gråta, tog han hennes mjuka, fina hand i sina grofva, solbrånda och sade: Torka af dina tårar, Maria, och gråt icke bort dessa stunder af glådje som återseendet skånker oss!— bet år mig godt att gråta hår,sade Maria. hur allt år godt och kårt under det tak, der man först sett dagen och framlefvat sin första barndomstid!— bet finnes ej mer, det ligger i aska på platsen, der denna byggnad står. Och nu beråttade Malcus om branden på Soltåppan och huru ådelmodigt kammarjunkare Rosenljung, på sin bekostnad, låtit uppbygga den nya stugan, samt i öfrigt, rikligen ersåtta Susanna allt hvad hon förlorat, och hur han varit angelågen om att allt skulle blifva likt det gamla, på det ingenting skulle påminna om den sorgliga håndelsen m. m. och vid allt bifogade han de högsta loford öfver, som han kallade honom: deras vålgörare. x (Forts.) a a HH