not bo ömhetens och lugnets, och hon satte båda hånderna för sitt ansigte och började hgt snysta. En stor föråndring hade försiggått i Marias inre lif sedan den tid hennes första hopp om hennes konstnärslifs mål och lån slocknat. Åck, då verkligheten förstår den sköna morgongäfvan af tro och förhoppning som inbildningen skånker det oerfarna ungdomssinnet, då hjertats rikedom plundras och dess hus blir tomt, då behöfver detta arma hjerta att, likt fartyget som aflossat sina ådla varors laddning, intaga en annan, om det ock endast af barlast, för att kunna hålla sig uppe på lifvets böljande haf. Så hade Maria, för att fylla tomrummet, som den bedragna kårleken lemnat i hennes sjål, öfverlemnat sig åt den konstnårliga fäfångans ärelystnad. Hennes kårleks drömmar hade varit för rena, för idealiska, för att de skulle lemna rum åt denna flygtiga låga som tåndes och brinner för hvarje föremål, som lågger sin beundrans offer för skönhetens fot. Nej, Maria tvertom roade sig att med ett visst håmndfullt gåckeri stöta dess offer tillbaka och bittert le åt kårleken såsom åt en Satyr. Endast hyllningsoffren i massa, hade för henne något vårde; då blommor regnade och hennes namn skallade från tusende låppar, och tusende hånder