— ka i hägen. hvarföre har då generalen blifvit strassad ocl ett så strångt exempel på honom statueradt Ju håftigare man ansåtter Zachrisson, destc mera rentvåttar man Arbin, och Edra ögontjenares öfverilade devouement, Sire, skal! måjligen lyckas, att sprida villrådighet blane folket, huruvida icke en handling af högsta maktens råttvisa kanske snarare torde böra skrifvas på råkningen af ett elakt lynnes godtycke. ..... Med hemtad anledning af denna ryktbara affår har man sett den åsigt insinuerad genom pressen, att militåren vore att betrakta som en samilj, för sig, afsöndrad från statens öfriga medlemmar. I rent militåra vålden och oinskrånkta monarkier, må det så vara, sådana som Ryssland, t. ex., som Preussen, enligt Fredrik den Endes organisation, i Frankrike under Napoleon den Store; men i grundlagliga samhållen år satsen falsk. Man kan ej göra slåtare figur ån denna -samiljhemma på Brittisk botten, och i Sverige har en af Ers Maj:ts störste företrådare, Carl XI, genom indelningsverket högtidligen sammanvigt svårdet med plogen, identifierat krigaren och medborgaren. Bemådanderna hår, att skilja militårfamiljen från öfriga samhållsklasser, verka retsamt, men icke söndrande. Det fordras något annat ån lustlåger och fåltmanövrer med löst krut, att våcka den enthusiasm för vapenyrket, i brist hvaraf isoleringsförsöken väl kunna åstadkomma en viss öfversittareton hos klent begåfvade subjekter, men ingalunda den familjanda, som synes leMå Gud bevara Er för Edra vånner, Sire! Deras otidiga nit år farligare för konungadömet, ån både kommunistiska I och socialistiska utopier. Når man stafvar ihop den bekånnelse, som nu undsluppit vederbörande om åsigten, att krigsståndet borde vara en stat i staten, med vissa föreskrifter, omfattande till och med umgångesförhållanden, kan man håruti tydligen låsa krigsministerens afsigt, att, i hvad af den beror, åstadkomma mllitårens isolering från öfriga klasser i samhållet. Det anbefallda och antagna belsningssåttet åfven utom tjensten år, bland annat, derpå ett talande bevis. Ers Maj:t står för högt öfver hvardagslifvet att kunna bemårka hvad som föregår nere i det brokiga hvimlet, dit ingen svensk monark, med undantag af Carl XI och Gustaf III funnit godt att mellanåt nedstiga, den förre för att se med egna ågon, den sednare derjemte — och kanske isynnerhet — för att förströ sig och draga till sig anhångare. Den skårande kontrasten kan således aldrig ha mött Ers Maj:ts blickar, då t. ex. en underlöjtnant på gatan sammantråffar med någon af rikets högste civile embetsmån, till och med af fåltmarskalks rang, och denne, medelst hattens aftagande, blottar sitt ofta kala hufvud, medan herr underlöjtnanten helt caralicrement gör helsningstecknet med ett par fingrar, höjda mot sin påsittande mössa. Sårdeles i köld eller blåst har den ålderstigne presidenten orsak att afundas den unge militårens helsningsprerogatif, hvilket i och för sig sjelft innefattar fördelen att vara både prydligare, angenåmare, helsosammare och mindre kostsamt, ån hattens aftagande. Något hvar skulle finna sig belåten och ingen få anledning till missnåje, om denna reform i höslighetsbetygelser utstråcktes till illa Sveriges innevånare, utan afseende å rang och klass, endast med undantag af kongl. bersoner. Detta enda undantag för Ers Maj:t sjelf och medlemmarna af dess hus vore då ett underdånighetsbevis, som hvar och en serna iakttoge, då man i öfrigt sluppe förkyla jessan och slita hatten. Blott låkare och sattmakare kunde, ur det egna interessets I ynpunkt, ha något att invånda mot allmån doption af militårens nuvarande helsningsått. Man såg för några år sedan föreningar bila sig att afskaffa de besvårliga nyärsbesöken, — ERROR EROX KEXXKXXKXRXLXRXR ROR OR ORO OO EAA C(Q. 14. A2: mr