— -Ja vål, blott det går fort, svarade godtroget karlen och tillade derpå: -Och så byta vi jemt om jemt.— det få vi tala om sedan, sade guldsmeden, gömmande deerbjudna nipperna och bjudande Malcus, under en uppfunnen förevåndning, att åfven åtfölja sig, hvarpå han lemnade ståndet åt en dervarande lårlings vård, och styrde, med de båda kunderna, vågen till sitt hem. Hår införde han dem i ett rum, der han bad dem afvakta hans återkomst med de kupiga guldringarne, hvilka han sade sig gå att hemta, gick så ut och stångde dörren med lås efter sig, samt visade sig snart åter inom några få minuter åtföljd af några handfasta karlar. Nu förkunnade han den okånde bytesmannen af juvelerna, att dessa voro af ett vårde som uppväckte starka misstankar mot honom och att han måste bereda sig på att vistas under en viss uppsigt intill dess han kunde bevisa sin lagliga åtkomst af dessa dyrbarheter. — ÄUHvad skall detta betyda? Juvelerna, eller hvad ni kallar dem åro helt simpelt mina. Gif mig dem åter och jag skall ej vidare besvåra er.— tt kårt besvår, och jag torde ånnu få öka det med nåjet att tills vidare behålla dem i mitt förvar.