—— ————, sakade samma atmosferiska inverkan, att på dessa kullar samlade sig ett jordlager, hvilket genom förmultande vexter blef allt mera måktigt, tills det slutligen hade styrka och djup att kunna båra den majeståtiska eken. De blottade guldpartiklarne blefvo på detta sått betåckta och blandade med mull och sand, och den process, hvarigenom metallen skiljde sig ifrån stenen, blef afbruten. Huruledes uldet kommit in i qvartsens ådror, år mera, ån vi kunna förklara; men att det skett i flytande form, år utom allt tvifvel, då vi se, huruledes guldet i alla möjliga former sluter sig till sidorna af stenen, från de finaste trådar till de största guldklimpar, samt huruledes det fyller alla stenens remnor och stådse antager en afrundad, droppformig skapnad, såsom förhållandet år med alla åmnen, som börja smålta. Blir det frigjordt derifrån, så förändrar remnan naturligtvis utifrån i mer eller mindre mån sin form. Derföre finna vi i floderna guldet hufvudsakligen i form af tunna fjäll, eller, når det påträffas i större massor, i form af en af menniskohånder hamrad plåt — ett verk af den utomordentliga tyngd af sten, af hvilken det liksom blifvit hamradt eller utplattadt. Vattnet, den allmånna vehikeln, har, under det att det sköljt kullarnes sidovåggar, fört guldet från deras yta ned i fördjupningarne och floderna — en process, som betydligt underlåttats af guldets egen tyngd. Allt efter kraften af strömmen, guldets egen tyngd och de i vågen liggande ; hindren blir det afsatt ån på det ena och ån på det andra stållet, hvarvid de låttaste delarne naturligtvis blifva drifna långst bort från deras ursprungliga låge. Då denna process, eller suldets afsåndring, egt rum i en långt aflågsen period af jordens tillvaro, så finner man i allmånhet de stållen, der dessa söndringar hopat sig, betåckta med ett måktigare eller svagare jager af jord, sand, grus och sten. Noga taget tillhör guldet allsicke slodbådden, utan har från de omgifvande kullarne blifvit af vattnet nedsköljdt i densamma. Det gagnar följaktligen till ingenting, att man vid kållorna af de sloder, som föra guld, söker efter denna metall, så vida icke de deri omgifvande höjderna visa sig vara guldhaltiga. Samma regel gåller af samma skål för den lågre delen af en guldförande flod; dock kunna låtta guldpartiklar finnas på långt afstånd från de stållen, der afsöndringen först egt rum. Af det sått, hvarpå guldets afsöndring försiggått, inses låtteligen att man icke på hvarje punkt af detta guldrika distrikt kan med hopp om framgång söka efter guld. Detta bestyrkes åfven, så att såga dagligen, af erfarenheten; åtminstone kan man icke på alla stållen finna guld i den mångd, att dess hopsamlande lånar arbetarens möda. Håraf bör nu något hvar kunna finna i hvilken grad man måste inskrånka sina förhoppningar om ett stort utbyte af guld i dessa annars på denna metall rika trakter. De guldletare, som först ankommo hit, hade de båsta utsigterna att tråffa på rika guldlager; men i samma proportion, som antalet af guldletare ökar sig, i samma mån minskas åfven hoppet om att tråffa på obearbetade lager och de fleste måste redan ätnöja sig med hvad de förstkomne, —