tyckt sig vara och helt förnöjd lagade han sig till att nedlägga den i sin sicka, då guldsmeden bad att få omvira den med papper, på det den ej måtte blifva rispad. Under det uppehåll som Malcus hårigenom kom att göra vid guldsmedsstånden, kom en annan person att der åfven instålla sig. Det var som Malcus, en helt ung karl och som han, klådd i en grof, simpel men mycket snygg drågt. Ansigte och hånder voro starkt solbrånda och de sednare visade åfven genom sin grofhet och knutna fasthet att de voro vid strångare arbete och luftens inverkan. För dfrigt låg det något klart, öppet och upprymdt i mannens ansiste. på en omisskånneligt god och bestämd Östgöthadialekt frågade han guldsmeden, i det han upptog och framräckte en liten utmårkt vål arbetad ask, den han medelst tryckning på en liten sjeder öppnade. — -Skulle det vara i herrns våg att tillhandla sig något af det hår?Guldsmeden upptog nu ur den framråckta asken en ring och ett smycke och satte dem under ögat. Ju mera han betraktade dem, ju mera antog hans ansigte ett uttryck af villrådighet och förundran. Slutligen och sedan han tyckts besinna sig en stund frågade han med en spejande blick på egaren till asken, och utan att slåppa dess innehåll ur