Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1849, sida 2

Det var 1 just min sodelsedag. Ack, denna dag med sina många minnen från ett hem, så rikt på kårlek, glådje och surpriser som vårt, hade vål sin lilla fordran på fröjd och firande hår. Jag ville se alla glada och belåtna omkring mig den dag jag fyllde mitt adertonde år och tilltrådde regeringen öfver mitt hus. Jag spenderade derfåre kale med skorpor och rän till allt tjenstfolket på gården och sade att jag ville ge en middag för alla brukets barn; men detta, detta var ett steg som skulle bringa huset i olycka — det var ett förebud till jordbåfningen i Herculaneum — något sådant hade icke håndt på de sex och trettio åren Engeltrud mindes tillbaka, och det var att anse såsom signalen till all tukts och ordnings upplåsning på Gullhammar. Hon spådde att folket aldrig mer skulle bli folk efter det kalaset, och att det skulle få ider och anspråk som det förut aldrig vetat af. Hon talade om landtfolk och stadsfolk, om de förras seder och de sednares oseder, om husliga ordningar och oordningar, m. m., så att jag brast ut i gråt. Brumstedt hörde allt detta, men han sade ingenting; nog gillade han sin systers ekonomiska maximer. Jag svåljde tårarne hela dagen, utom då jag var ensam, då gret jag högt. Jag kånde, och jag tror aft jag kånner det ån, att jag beståmdt inte år