Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1849, sida 2

men åro mörka, otresliga och gammalmodiga, till en förskräckande grad. Brumstedt ålskar dem dock; sådane de åro, hafva de för honom ett visst högtidligt minnes vårde. De gamla, högryggade, bruna salsstolarne med sina låderdynor har han nött från sin barndom, derföre åro sjelfva spåren af nötningen honom kåra; och de gamla skåpen sedan! — jag vet inga sulare och ledsammare möbler ån skåp, och sådane stå åndå nåstan i alla rum, tunga, klumpiga och messingsbeslagna. Brumstedt och Engeltrud hafva från sin barndom sett boets skatter och klenoder inlåsas i dessa och skulle visst tycka att hela husets vålstånd toge knåck om de rubbades. Jag söker söreståälla mig att de åro inympade i våggarne och således ej kunna borttagas, ty det år låttare att slåta sig nöja med det som icke kan åndras, ån med det som blott beror af viljan att hjelpa. Och åro de icke verkligen våggfasta gamla skåp, genom den skrupulösa förkårlek, med hvilken min man ser dem stå der? Jo, men opartisk som jag. år för allt detta gamla skråp, och med begår efter en viss gladlynt anordning och med tanken på att jag skall lefva och då bland dessa skåp och låderstolar, få de ett ångsligt utseende och jag kånner mig såsom i sjelfva armodets famn. Midt under vår fattigdom hade vi det