hvarken den fruktan eller rådsla, af hvilken fråmlingen kånner sig gripen vid åsynen af de utomordentliga, despotiska inråttningarne: RS— sen kånner blott en religiös tro och vördnad. Den rike bonden slår på sin penningpung och såger: når vår fader icke långre har penningar, kan han komma till mig. Den rike Ryssen, den fattige Ryssen, alla Ryssar, hata de romersk-katolske Polackarne, såsom representanter för allt det onda, som hotar Ryssland; under koleratiden beskyllde man Polackarne för att hafva förgiftat brunnarne, likasom man annorstådes gåfvo Judarne, aristokraterna eller Jesuiterna skulden derför. I ryska folkets ögon år Ryssland det förlofvade landet, Canaan; i sitt manifest kallar derför kejsaren ganska rigtigt de öfriga europeiska solkslagen hedningar, och derför har han för framtiden fruktansvärda bundsförvandter i de grekiskkatolska folk, som bo i Österrike, Grekland och hjertat af Turkiet, och hvilkas andlige furste han år. I sin religiösa omvåndelseifver gör Ryssland med våldsamma medel en propaganda; religionen år dess nationalitet; i stillastående och det menskliga förnuftets trampande under fötterna ser Czaren det enda medlet att bevara solkslagens naturlif. Ryssland liknar i denna omvåndelseifver sin yttersta motsats, de franske revolutionsmånnen af år 1792, hvilka också gjorde en propaganda och trodde, att ingen kunde förstå frihet och jemlikhet, utan att vara Fransman. Båda hafva sin vårsta fiende i en fredlig utveckling, ty en sådan skulle qvåfva revolutionen och undergråfva Ryssland. De finna bistånd hos hvarandra oaktadt sin dödliga fiendskap. Ryska principen, konseqvent tillåmpad, medför nemligen revolution, och revolutionen, ytterligheterna, nationella tvister arbeta Ryssland i hånderna. Men Ryssland år derutinnan olikt revolutionen, att det aldrig förlorar besinningen, aldrig inlåter sig i något korståg, utan blott griper till, når tillfållet erbjuder sig eller dess politiska interessen omedelbart hotas; det visar samma omsorg för fredens bevarande, som det parti i Frankrike, hvilkets valspråk år fred för hvarje pris (la paixz a tout prix) till hvilket parti nu de förre krigstrumpetarne (Thiers Compani) slutit sig af hat till revolutionen. Ja, trots sin religiösa fanatism, sitt hat till romersk-katolska kyrkan, understödjer dock Ryssland påfven i Rom; det skulle, om det kunde, understödja friheten i ett land, blott det tjenade freden och dess interessen mot en gemensam siende. Af diplomatiska dokumenter och bref, som nu så småningom ossentliggöras och kasta ett ljus öfver förhållandena, kan man se, huru Ryssland i början af revolutionen hotades till sin tillvaro och huru man sedan arbetade det i hånderna. Om den tyska bourgeoisien förtjenar knappt att talas: den deklamerade visserligen mycket och förhåfde sig, men Ryssland bevårdigade den dock icke med ett slag; i medvetande af detta partis vanmakt låg Ryssland som ett lejon, som icke frågar efter hundarnes glåfsande; dess bekymrade blickar voro rigtade åt ett annat håll; de voro fastade på det, som föregick vid Adiges och Donaus strånder. Den minister, som i Mars 1848 kom till styret i Österrike, erbjöd Lombarderna och venetianerna en liberal unionsförfattning; dess stråfvanden hade till hufvudåndamål att göra Österrike till en förbundsstat och att således åfven respektera Ungerns sjelfståndighet såsom en fri del af detta förbund. Men, som bekant år, kommo tillbuden en dag för sent till Venedig och Milano, upproret var redan utbrutet, och i den tro, att Österrike var upplåst, förkastade man nu, hvad man några månader förut skulle ansett för en utomordentlig lycka, tånkte blott på den nationella enheten, ja ville tillochmed bemåktiga sig den del af Tyrolen, som bebos af Italienare. Carl Albert låt af åregirighet förleda sig att deltaRR —