och den intrig, för hvilken han sått lida; men det bör icke hindra oss att skilja emellan hvad som dervid bör skrifvas på den högsta myndighetens råkning, eller på, rent ut sagdt, miseren, godtyckligheten och hetsigheten hos de underordnade. Herr kapt. Z. har nu hos krigs-hofråtten anmålt sin klagan, hvilket vi, för vår del, anse helt och hållet tillbörligt. Han har dervid icke klagat öfver den honom ålagda arrest, utan endast öfver sina kamraters förnårmande opinionsyttringar och det stöd, chefen, herr öfverste Heyl, deråt gifvit. I denna del synes oss herr 2. icke böra undgå att vinna laga uppråttelse. Sådant är icke blott råttvist, hvad hr Z. enskildt angår, det år vigtigt för en verkligt god esprit inom hela armeen; ty den esprit bör vål en gång kunna qvåfvas, att icke en officer, mer ån någon annan medborgare, kan af kamraters godtycke ställas utom lagen och hans hederoch vålfård bero ensamt af deras s. k. opinion. Både lagen och sederne hos oss fördöma med råtta duellen; der pröfvas likvål det militåriska modet; der åfventyras likvål någonting å ömse sidor; men att en majoritet (eller minoritet) skulle ega rått att opåtaldt skicka in skrifter eller afgifva förklaringar, hvarigenom någon misshaglig kamrat dekreteras vara förlustig af heder och ära, torde, så vida det kunde ansvarslöst aflöpa, blifva ett alltför beqämt och tillika högst farligt expedient att inom krigshåren införa ett Jags terrorism, hvilken gutligen skulle afskråcka hvar man af sjelfståndighet och bildning att ingå uti det för nårvarande så aktade militårståndet.