Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1849, sida 2

af en ådel menniskas godhet njuter uppehållet af ett lif, som till ingenting tjenar. Om jag kunde arbeta och vara nyttig, skulle jag vara lyckligare, men all min talang består i att såtta upp neglig6er, hvarför också mamma kallade mig sin andre Folker, sedan jag hos henne fått succedera den förste; men, så hår i tants hus passar det sig inte att göra mig en så simpel talang till godo. Alla de der bekymren sluppe jag, om Jag mottoge Brumstedts anbud. Tycker du ej det2— -hed mig ej såga hvad jag tycker! Jag kan det icke.— O Gud, det såger mig nog! och Sophie satte åter hånderna för ansigtet och började bittert gråta. -När, jag tånker på lifvet, det långa lifvet, och kånner mig utan fader, utan moder, utan hem, utan bergning och medel att kunna förskaffa mig den, tånker mig vara ett barmhertighetens hittebarn, som aldrig skall våxa ur förbarmandets armar, då kånner jag mig mörkrådd för framtiden, och tycker att Brumstedts anbud år min enda tillflygt. — Jag skulle kunna bli ett stöd också för mina yngre syskon. — Åter föll hon i en stilla tankfullhet, under hvilken den ena tåren efter den andra långsamt rullade dfver kinden. — Om jag blott hade ett hem, ett eget stadigt hem, så ville jag gerna låra mig