Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1849, sida 2

för pligten, och såtta den uti att skapa dens lycka, som gisvit trygghet och stöd åt min framtid. Hurudan skall vål denna framtid bli om jag afslår Brumstedts anbud? och Sophie satte handen för sitt ansigte och började bittert gråta. Åck, Hedvig, en fattig föråldralös flickas lif år inte roligt! dess framtid år som en skymning som slutas i en natt utan morgon. Vål år jag nu lycklig, mycket lyckligare ån Augusta; jag, som får vara hos tant Agathen, som år så god mot mig och som får se Therese njuta samma lycka, men hur långe kan det råcka? Jag låste för några dagar sedan i tidningarne, om en qvinna som lefde och var 104 år gammal; tånk om jag skulle bli så gammal! och hvem vet hvad som kan hånda?... Att lefva i mer ån 87 år af nådebråd, det vore ju fasligt, både tungt och förnedrande. Det år bra ångsligt att med fruktan se in i ett lif, som åndå kånnes så roligt att lefva. Det var en gång då jag gerna ville då, det var då jag mistade min mor; då tyckte jag mig vara ett borttappadt barn i verlden, men nu, sedan jag blifvit tants hittebarn, år det annorlunda; hon år så god och alla menniskor åro så vånliga mot mig att lifvet åndå år gladt. Likvål plågar mig ofta den tanken, att jag åter mitt bråd så gagnlöst och