Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1849, sida 2

sy negligter och lefva på det, och låta de två brukena, orangeriet och spannet fara. bå kunde jag berga mig sjelf, men nu. ... Hedvig, du skall lofva mig att inte skratta, når du får se Brumstedt, dersör att han inte år lik baron Severin eller kapten Klary och Stockholmsherrarne; han kan nog vara bra åndåloch efter denna sitt hjertas utgjutelse torkade Sophie bort tårarne ur ögonen, hvislade mot en liten bofink, som qvittrade från sitt bo och bad Hedvig att få gå med henne upp på hennes rum och se hennes såstmöpresenter. Någonting mera besvårande och mothjudande hade hon knappast kunnat begåra af Hedvig, som ej mera betraktade dessa eleganta presenter, hvilka alla i hög grad rosade kapten Jaque Klarys studerade kånnaresmak, såsom sina. En annan gång, sade hon, ren annan gång, men du gör mig en tjenst, om du ej yrkar det i dag. — Och Just i dag skulle det vara så roligt, jag behöfver så vål allt, som kan uppmuntra mig, och fåstmanspresenter måtte allt vara vackra och roliga saker att beskåda. (Forts.)