tid bli olika, efter karakteren af det folk som skall finna sitt nöje i dem. Sydlänningar, i sin yppiga natur, sitt milda klimat, hvilket belönar lått arbete med fulla skördar och rika njutningar, har i sitt skaplynne en sorglöshet och glådtighet, som måste utgjuta sig i sång, dans och gyckel. Hans Wurst, Pajazzo och Policinell åro typer upprunna och fostrade hans sköte. Nordbon deremot, af sitt klimat och sin natur tvungen till ett stråfsamt arbete, en större omtanka och ett halfårigt vistande inom hus samt lugnare och allvarsammare till sitt lynne, fordrar nöjen och njutningar af helt annat slag. Då han sjunger år det intet i jollrets eller den yra kårlekens toner, det år i långtans och vemodets; hans fröjd går i moll, liksom man skulle kunna såga att hans allvar går i dur. Ingen rolighetsperson år fosterlåndsk hos honom om inte salig Dumbom, hvars anda nåstan alltid gengår i de svenska folkqviekhoterna. I svenskens lekar år kraft och strid, ty de åro grunddragen i hans lynne; vill han njuta så består det i, att i godt samqvåm sitta i maklig ro vid en bastant förtåring och språka om sina husliga och ekonomiska angelågenheter, hvilka naturomståndigheter och vanor lagt sastare vid hans hjerta ån vid sydboens. (Forts.) —— —— —————