veta hur de skulle taga saken. Vål i tio serskilda repriser sade de hvarann några ord om det klara vådret, hvarunder strömolnen på deras inres himmel syntes bådda sig i allt djupare lager och slutligen som verkliga strömoln svepa in alla det glada lynnets strålar i ett grått allvar. Slutligen ombyttes grupperna och Klary nårmade sig Severin; en viss ångest intog Hedvig. Efter några frågor, dem Severin besvarade så fåordigt som hösligheten tillåt, tog Klary en af plancherna på bordet; den förestållde en gatscen i Wien, der ett par gycklare samlat omkring sig en mångd åskådare af hopen. Se, sade han och visade på en af gycklarne, som förestålldes sittande på en upp och nedvånd butelj med en dylik under hvardera foten och en på hufvudet, och balanserade med en påfågelsfjeder på nåsan, rtill något sådant skulle inte svensken duga.— -Nej, ty han kånner att han duger till något båttre, och lånade sig ej gerna till gyckelspel. — Ån fan! Såg att han år trög och dum och vet ej att följa med sin tid. Han vet ej hvad det år att roa sig och derför står han tillbaka i bildning.— Edtra slutsatser åro ganska egna.