1d1INYN1940 AA VM 711m0eaQ0—26—0 — cke till ett sårskilt utskott. Detta å ar ett tecken till församlingens gynnsamma ståmning för förslagen, enår Fould redan ventilerat dem med ledamöterna i budgetkomiten. Herr Foulds förslag, som år en produkt. af den största hjertlöshet och oförskåmdhet, våcker likvål ingen förvåning, ty från den mannen kunde man icke vånta någon ting håttre. Högmålsprocessen i Versailles år nu slutad. Det blef icke, såsom man hade våntat, de anklagades försvarare tillåtet att för lyckta dörrar söka bevisa det konstitutionen blifvit krånkt. Då de vidblefvo sin vågran att föra försvaret utan denna tillåtelse och de anklagade nekade, att antaga de sakförare, råtten beståmt åt dem, gaf presidenten den 12 dennes en öfversigt af förhandlingarne, och stor-juryn drog sig tillbaka för att fatta sitt beslut. Detta blef först bekantgjordt i sessionen den 13; juryn hade varit tillsammans från middagstiden föregående dagen till kl. på morgonen. En mångd åhörare hade öfver natten qvarstannat i salen för att afbida utgången. Juryns president upplåste dess utslag. 20 af de anklagade förklarades för skyldige, 11 för oskyldige. Af dem, juryn förklarade för skyldige, dömde råtten 17 till deportation, nemligen Guinard, Deville, Gambon, Fargin-Fayolles, Clipron, Andre, Dufelix, Lebon, Langlois, Paya, Commissaire, Maigne, Pilhes, Daniel Lamdazicre, Boch, Vaulier och Schmitz; trenne, med hånseende till förmildrande omståndigheter, till 5 års sängelse, nemligen Suchet, Moubel och Traboulet de Chalandar. Denna strånga dom ashördes af de nårvarande åhörarne med en smårsam rörelse och emottogs af de anklagade med lugn och vårdighet. Knappt hade domstolens president slutat upplåsningen, förrån alla de anklagade reste sig från sina bånkar och utropade: Lefre den demokratiska och sociala republiken! I det ögonblick, de anklagade lemnade salen för att åter intråda i fångelset, vånde sig en af de till deportation dömde, Daniel Lamdisziöre, emot rätten och utropade med håg, ljudelig röst: Måtte vanåran icke blifva domrarne för tung!De 11 frikånde åro: Maillard, Baune, Bureau, Louriou, Achintre, Delahaye, Merliot, Vernon, Angelot, Lemaitre, Foreslier. — Den 15 afkunnades dom öfver de anklagade, hvilka icke mött inför rätten. be hafva alla blifvit dåmde till deportation. De åro 31 till antalet, nemligen: Ledru-Rollin, Felix Pyat, Victor Consciderant, Boichot, Rattier, Beyer, Pslieger, Avril, : 1:: Bernard, König, Rougeol, Menand, Landolphe, Hofer, Kopp, Anstett, Rolland, Canlagrel, llailsmann och Jannot (alla folkrepresentanter), Ellenne Arago (f. d. öfverpostdirektör), Ribeyrolles (redaktör af Reformer), Lecheralier redaktör af la Tribune des Peuples), Thore (redaktör af la Vraie Republique-). Madier de Monsjan den yngre, Delesclue (redaktör af ela Revolution dåmocratique et sociale), Perier öfverstelöjtnant vid nationalgardet), Kersausie kavalleriosicer), Jillani (f. d. president i centralkomitten för sållskapet för menniskans råttigheter), Serrient (professor), Sougeon (advokat), Hector, kallad Victor Morel (skomakare), Dumotay (journalist), Pardigon, Duverdier och Coeurde-Roy (studenter). — De dömde hafva redan blifvit afförde från Versailles till Doulens. Denna utgång af processen i Versailles har gjort ett utomordentligt intryck i Paris. Tidningarnes omdöme utfaller naturligtvis olika, allt efter deras olika fårg. De demokratiska bladen åro råttvist sörbittrade öfver domens strånghet. National för den 14 yttrar: Alla folkrepresentanterne, med undantag af en enda, Louriou, hafva drabbats af förfärliga straff. Brottslige genom tankan, att konstitutionen blifvit våldförd, försona de anklagade af den 13 Juni alla republikaners brott. Och dock måste vi lågga band på de kånslor, hvaraf vi åro betagne: vår smårta skulle vara en komplott, vår harm ett attentat. Under det vålde, som den kontra-revolutionåra reaktionen utöfvar i Frankrike, år sanningen bannlyst. Folket må följa deras exempel, som nyss fallit som offer för republiken. Må det håmma sina tårar, må det ålågga sin harm tystnad: råttvisan har fållt sitt utslag! ... Hvad oss betråffar, kånna vi oss icke åga nog lugn för att med köld yttra oss om denna sak. Ett ord endast. Under republiken, 20 månader efter Februarirevolutionen, har Guinard), i franska folkets namn, blifvit dömd till deportation . . Hvad skulle man vål kunna såga, som vore mera våltaligt, ån denna enkla sammanstållning. — De konservativa bladen skånka sitt bifall åt domstolens förfarande. Från dem utgår dock Assemblee nationale ett mårkligt undantag, i det den menar, att man bör va) Guinard hade en hög förtroendepost under prostan nicla nmacanaringan orh.. tonmon-. —